Förlossningsberättelse

Har inte skrivit ned något om min graviditet eller förlossning, så här kommer det.

Fick ett positivt graviditetstest i januari 2011 men teg om det ett bra tag för att vi inte ville att det skulle bli som förra gången då det blev ett missfall. Även om vi verkligen ville skrika ut vår glädje så bet vi ihop. För vi vet nu att det verkligen inte är kul att berätta för alla sen om det blir ett missfall. Min graviditet har verkligen gått igenom smärtfritt. Mådde inge illa och var på ett antal fester och drack alkoholfritt äckligt vin. Längtade att få berätta men samtidigt lite rädd. Det var endast dom kanske två sista månaderna av graviditeten som jag kände av lite foglossning och valde då snabbt att ta bilen överallt för att slippa värk på nätterna.

I början av graviditeten och ganska långt in på den så kände jag mig bara tjock och ful. Men närmare slutet så tyckte jag att min mage va ganska fin. Men sen blev den bara i vägen och jobbig. Tyckte jag var gigantisk men när jag tittar på bilder så här i efterhand så hade jag inte en så stor mage.

gravid v 37

gravid v 37

Två dagar innan förlossningen så följde jag min kära kusin Mariann och hennes svärmor och svägerska till Umeå för fotografering i studio. Dock så trodde jag ju att det var kvar en månad innan förlossningen skulle ske. Hade jag vetat att det var så nära så hade jag nog stannat hemma.

Vi var beräknade till 6:e oktober. Så jag hade jobbat lite övertid på jobbet för att kunna arbeta halvtid dom sista två veckorna innan beräknat datum. Och sen vara ledig tills den lille skulle födas. Det blev ju inte riktigt som jag planerat då Nancy föddes redan den 20:e september och hann inte vara något ledigt innan då.

Måndagskvällen gick jag och la mig vid 23-tiden som vanligt. Dock vaknade jag klockan 24, då Nisse skulle lägga sig och sova. Jag gick på toa och då gick det upp ett ljus för mig. Jag var inte kissnödig. Det var blött i hela sängen. Hade jag kissat ned mig? Nä vattnet måste ha gått. Jag säger åt Nisse att vattnet verkar ha gått. Han ser helt frågade ut och tittar på mig: – Varför tror du det? Jag svarar lite lätt chockat: – Jo för att det är blött i hela sängen. Nisse: – Och du är säker på att du inte har kissat ned dig?. Jag svarar: Jaaa… det luktar ju inte kiss heller.

Vi söker åt numret till förlossningen och ringer och frågar vad vi ska göra. Dom svarar att då jag är förstföderska så brukar det ibland ta ett dygn innan värkarna sätter igång. Hon rekommenderar att jag ska ta en Alvedon och försöka sova hela natten och sen komma in imorgon. Jag försöker göra som hon säger men måste lugna ner mig lite då jag är helt skakis. En kvart efter samtalet så sätter dock värkarna igång. Det gör extremt ont. Jag försöker hålla koll på tiden mellan värkarna och snabbt är det bara 10 minuter mellan dem. Nisse packar BB-väskan, duschar och rastar hundarna. Vi ringer in till förlossningen vid ett igen. Jag har jätteont och vill ha smärtstillande på en gång. Dom säger att vi kan komma in.

Så in i bilen och upp till BB. Jag kommer inte ihåg den bilresan och vandringen i korridoren eller hissen.

Jag blir undersökt och dom ser att jag är öppen 6 cm redan. Så jag har tydligen gjort halva jobbet redan. Men jag tror dom bara ljuger för mig. En förstföderska brukar ju hålla på i minst ett dygn är min tanke. Dom bestämmer att jag ska förflyttas till en förlossningssal på en gång. Jag ber bara om smärtstillande. Jag ställer mig upp och är beredd att gå vidare, då säger sköterskan, – vänta jag ska hämta en rock åt dig. Det hade jag ingen tanke på. Jag kunde lika gärna ha gått naken igenom korridoren.

I förlossningsrummet så får jag lustgas. Blir lite yr och tydligen rev jag omkull hela ställningen. Det gjorde fortfarande lika ont men själva yrseln gjorde att man kände sig lite full och kunde tappa lite fokus på smärtan. Vid tre-tiden får jag äntligen en spruta i ryggen, en bedövning som ska räcka i 2 timmar säger dom. Det var det bästa som hänt mig just då. Äntligen kunde jag slappna av lite. All smärta försvann. Men jag trodde ju inte att jag skulle vara en mamma inom 2 timmar. Men inom kort så hade smärtan flyttat sig ännu längre ner och jag var tydligen i slutet av förlossningen. Det gjorde riktigt ont. Men ut kom världens finaste lilla flicka och smärtan var äntligen över.

 


2 comments

  1. Josefin

    Åh… Jag blir nästan gråtig av att läsa det där!! Det är så jobbigt och fantastiskt på samma gång! Den där känslan när bebis kommer upp på bröstet är oslagbar!!! Det bästa av allt… =)

Leave a Reply

Your email address will not be published.